Principen med att skriva var egentligen inte att berätta om mina blinda visioner för en onekligen annalkande framtid, utan det var att beskriva min helt overkliga tillflykt som jag brukat i ett par dagar nu, som jag fyllebeskrivit i små mått någon gång.

Där jag befinner mig för de timmar jag umgås med den här personen är jag lost in space och blir helt borta i något euforiskt delirium och jag kan ligga och räkna sprickor i taket och han kan säga att det är poetiskt och jag fattar ingenting. Han är nog min motsvarighet, fast något mer inside the box. Lite mer indirekt och lite mer katt runt het gröt. Finns inget riktigt uttryck som kan definiera den här typen av person, förutom att han är en av de mest underbara människorna jag någonsin kommer att minnas.

Så mitt i ett the Cure-flyt så glider vi sakta men säkert in i någon underlig men välbehövlig filmsekvens där mannen äntligen får kvinnan, som under 120 minuter hela tiden inte velat något annat. Nu när vi under fyra, fem års tid alltid återkommit till nya varianter av samma filmsekvens börjar man undra. Är detta en vanesak eller är det ett oifrånkomligt behov vi har? Vad händer ifall vi slutar, och vad händer ifall vi byter ut varandra?

Kommer jag att märka någon skillnad när jag äntligen kommer ifrån this godforsaken place? Mitt jävla Silent Hill. Åh Isabell vi måste spela SH2 snart igen, jag dör redan av shakes!

Egentligen är det väldigt svårt för mig att skriva om just den här relationen, eftersom jag inte kan få något direkt utlopp för det jag känner kring den, eftersom alla som känner honom är alla jag ska hålla mig borta ifrån, för att jag överlever säkrast så.

Hemskt med den här äckliga utfyllnaden av liv faktiskt. Det finns för lite, eller kräver jag för mycket, eller faller illusionerna isär? Kämpigt.

Misstro mig inte när jag säger att jag är glad, för det ni ser här är min fundersamhet.

När jag blir stor vill jag ut på äventyr. Hoppetossa mig bland folk jag aldrig kommer att träffa igen och ta det piano i ett tag. Ett pianoäventyr så att säga.

Tanya har en mindre vision om att bo i ett kollektiv i Danmark. Jag lockas av en sådan idé, fastän det känns väldigt stagnerat och ganska framtidslöst, även om det må vara roligt och upplevelserikt och mindblowing och allt vad det är.

Känns ju helt sjukt att tänka på att det finns en framtid. Det enda som jag tror utmärker mig ifrån mängden här är att jag verkligen vill göra det själv. Fly alltihop själv, och vidga sinnet och se allt med egna ögon. Att träffa folk på vägen till ingenting är godtyckligt dock.